Paper faces on Parade

Det gick bra för dig i skolan, fröknarna kallade dig snäll och omtänksam.

Du blev äldre. Du hade fortfarande det bra. Det fanns alltid killar som var intresserade.
Du fick komplimanger för ditt utseende. Du var fin.
Du var intresserad av vissa grejer, du var nästan som en av grabbarna.

Du hade bra vänner, både av manliga och kvinnliga kön.

Du blev ännu äldre. Du kom in i tonåren, med allt vad det hör till.

Vänproblem, kärleksproblem, föräldraproblem.
Du ändrade dig ständigt, för att du inte kunde stå ut med dig själv.
Ny stil, ny hårfärg. En gång i månaden.

Du ändrade syn på världen.
Det fanns så mycket du hatade, få saker som gjorde dig glad.
Du har fortfarande bra vänner, en bra relation och vissa är till och med avundsjuka på bandet mellan dig och dina föräldrar.
Ditt liv är enkelt och du har det bra.
Du har mat, kläder, tak, en säng och elektroniska artiklar som man skulle kunna klara sig utan.
Ditt liv är bra helt enkelt.

Därför har du ingen jävla rätt att gnälla över ditt liv.
Det finns folk som har det värre än dig, på alla sätt!
Ändå klär du dig i en kappa av självömkan och fyller din själ med ilska och hat.
Även fast din partner säger att du är älskad och underbar, så förändrar det inget.
Du känner inget.
Du ser inte det ljusa i världen.
Du känner dig sällan lycklig, ångest och likgiltighet är vanligt för dig.
Det finns alltid en liten ilska gömd under din hud.

Vad ger dig den rätten att känna så?
Vad i din barndom kan rentvå dina känslor idag.
Var gick det fel?
Finns det ens ett fel?

Kanske skapar du allting i ditt huvud. Du vill vara speciell, du vill sticka ut. Därför skapar du alla dessa dåliga tankar och hemska känslor. Precis som din mamma sa. 
Det är inget fel på dig, allt är påhittat

Och den efterlängtade kyssen!

OCH DET BÄSTA/VACKRASTE/GULLIGASTE/SORGLIGASTE I HELA FUCKING FILMEN

Så underbart, och jag grät som en fjolla.

Nu världen ska jag kolla på X-men

Varpå hon säger att man behöver minst 15min sol mot huden varje sommardag för att klara sig mot depression under vintern.

"Var det där menat till mig? Tror du att jag är deprimerad?"
Mamma slutar äta, och tittar upp på mig "Ja. Men visst skulle du klara av att ligga ute på balkongen i bikini 15min per dag"

För någon dag sen cyklade vi bort till något kallat E-center, ett litet "shopping"center bredvid E4an. Efter en lång jävla dag när vi var på väg hem så var jag trött och arg. Jag, Patrick och Rodrick var alla griniga.
Mamma frågar efter ett tag när vi är halvvägs hemma "Känns det bättre om jag säger att vi ska grilla ikväll?"
"Ja, men jag vill fortfarande döda någon"
Hon kollar fundersamt på mig. "Varför döda någon?"

"Bättre att döda någon annan än att döda mig själv"
Hon rycker lite på axlarna och nickar "Ja, det är det faktiskt"

-Mila Kunis

Hade en till som var lite mer kreativ men märkte nu att den behövde fixas lite.

Men vad annars ska man göra på en måndagskväll/tisdagsmorgon än att skriva meningslösa blogginlägg. Just sayin'.

En sak som många stora filosofer och vanligt folk har funderat på i århundraden är meningen med livet.

Vad är meningen med livet? Varför finns vi?

Svaret är enkelt och en liten besvikelse.

För att producera barn så vårt släkte inte dör ut.

Så vad är kärlek i den synvikeln?

Jo, ett billigt knep för att få oss att vilja ha sex och skaffa barn.
Jag har alltid tyckt att det är konstigt att två personer som älskar varandra vill ha barn tillsammans. Det verkar som att skaffa barn är den ultimata kärleksbekräftelsen.
Detta har jag aldrig förstått mig på, men det är ganska klart att det är meningen att vi ska reproducera oss.

Homosexuella par kan ju inte skaffa barn, rent biologiskt sett. Därför sa Moa till mig att homosexuell kärlek var mer äkta och ren, eftersom tex två tjejer inte blir kära i varandra för att göra barn. Jag funderade lite på det, och jag förstår verkligen hur hon menar. Men jag kom på en egen tanke: homosexuella är defekta. Det måste finnas nånting inne i hjärnan som gör att vi tror att vi kan få barn med samkönade, eftersom kärlek är nånting som får oss att vilja ha barn. Det jag menar är att om kärlek är ett överskott av hormoner som får oss att tro att vi är förälskade, så måste det vara nånting fel på oss homosexuella. Eftersom vi blir "låtsaskära" i samkönade, som vi aldrig kan vara fruksamma med.

(Oj vad det känns som jag kommer få hela homokretsen emot mig)

Jag tänker nog fortsätta på det här ämnet någon annan gång, när min hjärna är kapabel till att skriva en förstålig mening.