Paper faces on Parade

Det gick bra för dig i skolan, fröknarna kallade dig snäll och omtänksam.

Du blev äldre. Du hade fortfarande det bra. Det fanns alltid killar som var intresserade.
Du fick komplimanger för ditt utseende. Du var fin.
Du var intresserad av vissa grejer, du var nästan som en av grabbarna.

Du hade bra vänner, både av manliga och kvinnliga kön.

Du blev ännu äldre. Du kom in i tonåren, med allt vad det hör till.

Vänproblem, kärleksproblem, föräldraproblem.
Du ändrade dig ständigt, för att du inte kunde stå ut med dig själv.
Ny stil, ny hårfärg. En gång i månaden.

Du ändrade syn på världen.
Det fanns så mycket du hatade, få saker som gjorde dig glad.
Du har fortfarande bra vänner, en bra relation och vissa är till och med avundsjuka på bandet mellan dig och dina föräldrar.
Ditt liv är enkelt och du har det bra.
Du har mat, kläder, tak, en säng och elektroniska artiklar som man skulle kunna klara sig utan.
Ditt liv är bra helt enkelt.

Därför har du ingen jävla rätt att gnälla över ditt liv.
Det finns folk som har det värre än dig, på alla sätt!
Ändå klär du dig i en kappa av självömkan och fyller din själ med ilska och hat.
Även fast din partner säger att du är älskad och underbar, så förändrar det inget.
Du känner inget.
Du ser inte det ljusa i världen.
Du känner dig sällan lycklig, ångest och likgiltighet är vanligt för dig.
Det finns alltid en liten ilska gömd under din hud.

Vad ger dig den rätten att känna så?
Vad i din barndom kan rentvå dina känslor idag.
Var gick det fel?
Finns det ens ett fel?

Kanske skapar du allting i ditt huvud. Du vill vara speciell, du vill sticka ut. Därför skapar du alla dessa dåliga tankar och hemska känslor. Precis som din mamma sa. 
Det är inget fel på dig, allt är påhittat