Åh, dessa uppenbarelser som smyger in i min hjärna
Jag har fått insyn. Jag har äntligen förstått vad som händer med mig.
Sakta men säkert förvandlas jag till det monster som jag så länge föraktat.
Sakta märker jag att det som jag lovade att aldrig bli är en del av mig.
Barn lär sig av personer i sin närhet, eller hur?
Jag har haft dig där i större delen av mitt liv.
Du har förpestat så mycket, förstört.
Jag hatar att du ens finns i mitt liv, jag har inte valt det.
Och att jag ens har NÅGON likhet med dig äcklar mig otroligt mycket.
Jag vill inte ha dig nära mig, och jag vill inte att din förruttna personlighet ska smitta av sig.
Så snälla, försvinn?
Kommentarer
Trackback
